Min chef tittade uppgivet ut genom fönstret klockan elva, hånskrattade åt stormen och faktumet att kaffestugan faktiskt är belägen MITT UTE I SKOGEN och lämnade sedan över hela kafét i mina händer. Tänkte lite att jevlar, vad gött. Nu kan jag kolla på film hela dagen i köket och äta kakor och dricka lite cappuccino.
Det började bra. Inga gäster fram tills klockan två, ungefär. Då kom en söt liten barnfamilj, och som den sanne husmor jag faktiskt är gräddade jag några våfflor till dem.
Efter några drickor från kylen samt några koppar kaffe kände jag att ne, nu måste jag gå på toa. Så jag tog nyckeln, och skulle lite avslappnat låsa hänglåset till själva serveringen.
Men NEJ. Låshelvetet ville inte gå igen. Jag stod säkert i fem minuter och försökte låsa det, samtidigt som hela kafét tittade på mina patetiska försök. Och SAMTIDIGT som jag höll på att kissa på mig.
Så jag struntade i det hela. Lät det vara öppet. För nu måste jag lätta på blåsan.
Kom ut i trädgården. Springer in i en get. Två getter. Tre getter. Jahapp. Getterna har rymt.
Som den tappre alfahane som jag är, låste jag ilsket upp grinden till deras hage och liksom drog dem i hornen för att få in dem i hagen. Frank (den största geten som tror att han är ball) började stånga lite på mig. Men jag ba drog tag i hans töntiga horn och FICK FAKTISKT IN DEM i hagen. Kände mig stolt, eftersom jag hade en förundrad femåring som publik.
Men nej. Jag fick inte låst det hänglåset heller. Vad händer med mig och hänglås??? AHH.
Efter min getstrapats knallade jag nonchalant in i stugan igen, utan att ha kissat. Men det gjorde ingenting. För jag kände mig som en sann bonde, och den känslan var fräsig.
Titta! Det är ju Annida!!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar