Dag 02 - Din första kärlek

  Jag har alltid varit den som varit kär under hela min livstid. På dagis var jag dödande kär i några små gossar, som jag verkligen drömde om och sörjde över. Jag kommer ihåg när en av dem sa att jag var ful i håret, efter att min mormor klippt pottfrisyr på mig. Det var min första hjärtesmärta, tror jag. Jag kommer ihåg känslan så väl. Fy. Det gjorde väldigt ont.
 
Jag har alltid älskat det motsatta könet. Veldi micket. Mh mh mh!

  Men min första kärlek, alltså den riktiga, brutala, bubblande och sanna kärleken var nog till en gosse som jag var tillsammans med i ungefär fem eller sex månader, när jag gick i åttan. Det, mina vänner, var en väldigt riktig kärlek som var väldigt, väldigt stark.
  Allting som handlade om oss påverkade mig extremmycket. Om det hade hänt något dåligt, cirkulerade allting kring det och jag gick runt med ett sorgset och skrämt tryck över bröstet.
  När det sedan var bra, hade jag sådan fruktansvärd energi och var så lycklig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
  Det var min första kärlek. Och första kärleken är alltid väldigt naiv och dum och orädd. Jag satsade varenda cell, varenda centimeter, på honom. Jag gav honom hela mig, utan att reflektera över vad som skulle hända om jag miste honom. För om jag skulle mista honom, skulle jag även mista mig själv.
  Och det hände ju, offff kårrzzz. Jag insåg att jag tyckte om honom mer än vad han tyckte om mig. Jag insåg att det skulle göra ondare att vara tillsammans med någon som bara älskar en lite halvt än att inte ha personen överhuvudtaget. Så jag tog tag i saken, och sa som jag kände. Att jag tyckte om honom för mycket, och att det inte gick längre. Där tog det slut. Poff!

  De flesta säger att den första kärleken är den absolut starkaste, eftersom man inte vet vad man har att förlora. Man har liksom aldrig känt den riktiga känslan av att få hjärtat söndersmulat innan.
  Jag tror i och för sig att det är svårt att kontrollera hur mycket och vad man ger av sig själv när det kommer till kärlek. Känslorna tar liksom över och brottar ner en, utan att du får säga någonting om saken. Även om du tänker liksom i huvudet att du inte ska bli kär, är det ändå hjärtat och känslorna som styr. Det undermedvetna är starkare än den styrda tanken.
  All kärlek är otroligt stark, tror jag. Och att mista en kärlek, oavsett om det är en pojkvän/flickvän, familjemedlem eller vän, kommer alltid göra lika ont - oavsett om det är första eller sista gången.


  Jag skäms alltid lite över sådana här inlägg. Det känns så BRUTALT och SERIÖST. Fast ni får ta det. För det är skosjigt. Puss min bebisar! (Ps. Hade tänkt att lägga in en bild på oss ..... men det kändes för creepy och lite brutalt)

Här är en bild på mig och mitt första förhållande, Cimon.

Ne. Inte ens kul.