den där harry

Nej, alltså nej. NEJ. In kommer jag, virvlandes och lite smålycklig efter en liten Harry P på bio, och möts av en förskräcklig syn som får mig att slå mig själv lite nedrigt i pannan, mumla lite småargt för mig själv och sucka lite dramatiskt. Förbaskat.
På mitt skrivbord ligger mitt busskort. Terminskortet. Skolkortet. Som skoningslöst och brutalt berättar för mig att nu du, din jävel, nu kommer du inte undan längre. Snart kommer jag till användning, och vet du VARFÖR? FÖR ATT DU BÖRJAR SKOLAN OM EN VECKA!
Jahaaa. Jaha. Gör jag? Jazå? Jotack, vad trevligt. Stick iväg.
Nej, jag menar inte att jag inte vill ha mitt busskort! För det är ju väldigt praktiskt. Men ni förstår ju..........
DOCK utropade jag ett tyst inombords-glädjetjut när jag gick in på ISGY's hemsida och insåg att skolan inte alls börjar den 24:e, utan den 25:e?!?!?! LIVET, mina vänner, LIVET.

Harry Potter, som sagt. Den sista delen. Grät lite, patetisk och svag som jag är. Jag älskar Snape, vilket jag i och för sig alltid gjort. Men nu är kärleken liksom oövervinnlig. Synd att han dog. AHHH, jag hatar dig Voldemort!! Sista scenen (19 years later), var dock ganska LOL. Det blev liksom lite för mycket. Den BÄSTA scenen dock, var när mini-Voldemort låg i fosterställning under ett bord. Det var jeteråli och ganska otippat.
Fasiken vilken kille Harry är, förresten. I sju år har han undkommit den galne psykopaten Voldemort. Hur lyckas han?! Två gånger har han överlevt avada kedavra. Helt sinnesjukt.

Malfoy, nitton år senare. Fräck!!!!!!!