Jävlar, vad längesedan detta var. Känns ytterst underligt att sitta här och skriva och stirra ut på en skog som numera är täckt av snö.
För nu är det 22 december, alltså va. VA. Vadå? Detta betyder att jag bara har en termin kvar tills jag tar studenten. Skräckblandad förtjusning, skulle jag nog vilja kalla den känsla som dag för dag verkar växa successivt i min lilla kropp. För där kommer jag stå, blottad och en utelämnad värld som kanske inte alls har plats för mig.
Livet just nu då. Har inte lust med någonting alls. Vill helst sitta hemma och isolera mig från allt vad socialt liv innebär. Det är obehagligt faktiskt, för det är olikt mig. Jag vet inte vad som har hänt, men förut tyckte jag att sitta hemma en hel helg innebar ångest och misslyckande. Nu vill jag verkligen ingenting hellre; jag ser det nästan som misslyckat att gå ut, faktiskt. Jag vill inte. Människor gör mig bara irriterad och ledsen.
Nej, nu ska jag planera julbaket som ska sänka sina söta vingar över Wingårdsgatan inom en snar framtid. Skura golvet ska jag också göra, och traska bort till tygaffären för att fundera på ett tyg som jag ska hänga upp i mitt rum.
Ja, ni ser ju. Pensionär.
